Renad genom omvändelse

Omvändelse börjar med vår Frälsare och är en glädje, inte en börda. Under julandakten sistlidna december sa president Nelson: ”Sann omvändelse är inte en engångsföreteelse. Den är en helig förmån som inte har något slut. Den är grundläggande för att vi ska utvecklas och känna frid, tröst och glädje.”³

Några av de största lärdomarna om omvändelse finns i Almas predikningar i Mormons bok för medlemmar i kyrkan, om vilka han senare sa att de befunnit sig i ett tillstånd av ”stor otro”, ”upphöjda i … högmod” och med hjärtan fästa vid ”rikedomar och världens fåfängligheter” (Alma 7:6). Alla medlemmar i den här återställda kyrkan har mycket att lära av Almas inspirerande undervisning.

Vi börjar med tro på Jesus Kristus eftersom ”det är han som kommer för att ta bort världens synder” (Alma 5:48). Vi måste omvända oss, ”ty”, som Alma lärde, ”om ni inte omvänder er, kan ni på inget sätt ärva himmelriket” (Alma 5:51). Omvändelse är en nödvändig del av Guds plan. Eftersom alla skulle komma att synda i jordelivet och avskäras från Guds närhet, kunde människan inte ”bli frälst” utan omvändelse (Alma 5:31; se även Hel. 12:22).

Det här har förkunnats alltsedan begynnelsen. Herren befallde Adam: ”Lär därför dina barn att alla människor överallt måste omvända sig, annars kan de på intet sätt ärva Guds rike, ty intet orent kan vistas där, eller vistas i hans närhet” (Mose 6:57). Vi måste omvända oss från alla våra synder – allt det vi gjort eller inte gjort i strid mot Guds bud. Ingen är undantagen. I går kväll gav president Nelson oss uppmaningen: ”Bröder, vi behöver alla omvända oss.”⁴

För att bli renade genom omvändelse måste vi överge våra synder och bekänna dem för Herren och för hans jordiske domare där så krävs (se L&F 58:43). Alma lärde att vi måste också göra ”rättfärdighetens gärningar” (Alma 5:35). Allt det här är en del av den flitigt använda andliga uppmaningen att komma till Kristus.

Vi måste ta del av sakramentet varje sabbatsdag. I den förrättningen ingår vi förbund och tar emot välsignelser som hjälper oss övervinna alla gärningar och önskningar som hindrar oss från att nå den fullkomlighet som vår Frälsare uppmanar oss att uppnå (se Matt. 5:48; 3 Ne. 12:48). När vi ”avstår från all ogudaktighet och älskar Gud av all [vår] förmåga, allt [vårt] sinne och all [vår] styrka” så kan vi bli ”fullkomliga i Kristus” och bli ”heliggjorda” genom utgjutelsen av hans blod för att ”bli heliga och obefläckade” (Moro. 10:32–33). Vilket löfte! Vilket under! Vilken välsignelse!

En avsikt med Guds plan för det här jordelivet är att ”pröva” oss ”för att se om [vi] kommer att göra allt vad Herren [vår] Gud befaller [oss]” (Abr. 3:25). Som en del av planen är vi ansvariga inför Gud och hans utvalda tjänare, och den ansvarigheten inbegriper både jordiska och gudomliga domar.

I Herrens kyrka förkunnas jordiska domar för medlemmar eller blivande medlemmar av ledare som söker gudomlig vägledning. Det är deras ansvar att döma personer som vill komma till Kristus och ta emot kraften i hans försoning på förbundsstigen mot evigt liv. Jordiska domar avgör om en person är redo för dop. Är personen värdig en rekommendation att besöka templet? Har personen vars namn tagits bort från kyrkans uppteckningar omvänt sig tillräckligt genom Jesu Kristi försoning för att åter upptas genom dop?

När en jordisk domare som kallats av Gud ger klartecken att en person kan framåtskrida, till exempel få sina tempelförmåner, signalerar han inte att den personen är fullkomlig och han ger inte förlåtelse för några synder. Äldste Spencer W. Kimball lärde att efter det jordiska ”frånträdet [av] bestraffning” måste personen i fråga ”också från himlens Gud söka och tillförsäkra sig en slutgiltig omvändelse, och endast han kan frikänna”.⁵ Och om obotfärdiga människor inte omvänder sig från syndiga gärningar och önskningar före den yttersta domen, förblir de orena. Det yttersta ansvaret, som omfattar omvändelsens slutliga reningseffekt, är en sak mellan oss och Gud.

Den dom som oftast beskrivs i skrifterna är den yttersta domen som följer på uppståndelsen (se 2 Ne. 9:15). Många skriftställen förklarar att ”vi [alla] ska stå inför Guds domstol” (Rom. 14:10; se även 2 Ne. 9:15; Mosiah 27:31) ”och dömas efter de gärningar som utförts i den dödliga kroppen” (Alma 5:15; se även Upp. 20:12; Alma 41:3; 3 Ne. 26:4). Alla kommer att dömas ”efter sina gärningar” (3 Ne. 27:15) och ”enligt [sina] hjärtans önskemål” (L&F 137:9; se även Alma 41:6).

Syftet med denna yttersta dom är att avgöra om vi har uppnått det som Alma beskrev som en ”[mäktig] hjärtats förändring” (se Alma 5:14, 26), varigenom vi har blivit nya skapelser, som ”inte längre har någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott” (Mosiah 5:2). Den som slutligen avgör detta är vår Frälsare Jesus Kristus (se Joh. 5:22; 2 Ne. 9:41). Efter hans dom ska vi alla bekänna ”att hans domar är rättvisa” (Mosiah 16:1; se även Mosiah 27:31; Alma 12:15) eftersom han är allvetande (se 2 Ne. 9:15, 20) och därför har fullkomlig kunskap om alla våra gärningar och önskningar, både de rättfärdiga och de vi omvänt oss från och de orättfärdiga och de vi inte omvänt oss från eller övergett.

Skrifterna beskriver processen i den här yttersta domen. Alma lär att vår Guds rättvisa kräver att ”allt skall återställas till sin rätta ordning” i uppståndelsen (Alma 41:2). Det betyder att ”om deras gärningar har varit goda i detta liv, och om deras hjärtans önskningar har varit goda, skall de … på den yttersta dagen, återställas till det som är gott” (Alma 41:3). På samma sätt, ”om deras gärningar [eller deras önskningar] är onda skall de återställas till dem, till deras fördärv” (Alma 41:4–5; se även Hel. 14:31). Och på liknande sätt lärde profeten Jakob att vid yttersta domen ”skall de som är rättfärdiga förbli rättfärdiga, och de som är orena skall förbli orena” (2 Ne. 9:16; se även Morm. 9:14; 1 Ne. 15:33). Det här är processen som sker innan vi står inför det som Moroni kallar ”den store Jehovas behagliga skrank, han som är den evige Domaren över både levande och döda” (Moro. 10:34; se även 3 Ne. 27:16).

För att se till att vi är rena inför Gud måste vi omvända oss före den yttersta domen (se Morm. 3:22). Som Alma sa till sin syndige son kan vi inte dölja våra synder för Gud, ”och om [ni] inte omvänder [er] skall de stå som ett vittnesbörd mot [er] på den yttersta dagen” (Alma 39:8; kursivering tillagd). Jesu Kristi försoning utgör det enda sättet för oss att uppnå den nödvändiga reningen genom omvändelse, och det här jordelivet är tiden att göra det. Även om vi får lära oss att en viss omvändelse kan ske i andevärlden (se L&F 138:31, 33, 58), är det inte lika säkert. Äldste Melvin J. Ballard sa: ”Det är mycket lättare att övervinna synd och tjäna Herren när både kött och ande är förenade till ett. Det här är tiden då människan är mer formbar och mottaglig. … Det här livet är tiden för omvändelse.”⁶

När vi omvänder oss har vi Herrens försäkran att våra synder, våra gärningar och önskningar, ska bli renade, och vår barmhärtiga yttersta domare ”kommer inte längre ihåg dem” (L&F 58:42; se även Jes. 1:18; Jer. 31:34; Hebr. 8:12; Alma 41:6; Hel. 14:18–19). Renade genom omvändelse kan vi vara berättigade till evigt liv, vilket enligt kung Benjamin är att ”vistas hos Gud i ett tillstånd av oändlig lycka” (Mosiah 2:41; se även L&F 14:7).

Som en annan del av Guds ”återställelseplan” (Alma 41:2) återställer uppståndelsen ”allt … till [dess] rätta och fullkomliga form” (Alma 40:23). Det inbegriper fullkomnandet av alla våra fysiska åkommor och missbildningar som vi drabbats av under jordelivet, till exempel vid födseln eller genom trauma eller sjukdom.

Fullkomnar den här återställelsen oss så att alla våra oheliga eller oövervunna begär och beroenden tas bort? Så kan det inte vara. Vi vet genom nutida uppenbarelse att vi blir dömda för det vi längtar efter såväl som för våra gärningar (se Alma 41:5; L&F 137:9) och att till och med våra tankar kommer att döma oss (se Alma 12:4). Vi får inte uppskjuta vår omvändelses dag tills döden lär Amulek (se Alma 34:33), eftersom samma ande som var i besittning av vår kropp i det här livet – vare sig Herrens eller djävulens – ”har makt att ta kroppen i besittning i den eviga världen” (Alma 34:34). Vår Frälsare har makten och står redo att rena oss från allt ont. Nu är tiden inne att söka hans hjälp och omvända oss från våra onda eller opassande begär och tankar för att bli rena och förberedda att stå inför Gud vid den slutliga domen.

Guds kärlek till oss genomsyrar hans plan och alla hans bud, vilka är ”det mest begärliga av allt … och det mest glädjande för själen” (1 Ne. 11:22–23). Profeten Jesaja betygade även för de ogudaktiga att när de ”[vänder] om till HERREN, så ska han förbarma sig … för han vill gärna förlåta” (Jes. 55:7). Alma sa: ”Se, han sänder en inbjudan till alla människor, ty barmhärtighetens armar är utsträckta mot dem” (Alma 5:33; se även 2 Ne. 26:25–33). Den uppståndne Herren sa till nephiterna: ”Se, min barmhärtighets arm är utsträckt mot er, och den som kommer tar jag emot’ (3 Ne. 9:14).” Genom dessa och många andra skriftliga lärdomar vet vi att vår kärleksfulle Frälsare öppnar famnen för att ta emot alla män och kvinnor på de kärleksfulla villkor han har fastställt för att vi ska kunna få de största välsignelserna som Gud har åt sina barn.⁷

Tack vare Guds plan och Jesu Kristi försoning, vittnar jag med ett ”fullkomligt klart hopp” om att Gud älskar oss och vi kan bli renade genom omvändelsens process. Vi har blivit lovade att ”om [vi] alltså strävar framåt, mättar [oss] med Kristi ord och håller ut intill änden, … så säger Fadern: Ni skall få evigt liv” (2 Ne. 31:20). Må vi alla göra så, är min vädjan och bön i Jesu Kristi namn, amen.