I förlikningens anda

I april, när president Russell M. Nelson presenterade stödverksamheten, betonade han att den var ett sätt att följa de stora buden att älska Gud och att älska varandra.¹ Vi som ledare i kyrkan vill öppet hylla och gratulera er för ert fina gensvar på det området. Vi tackar er för att ni följer vår älskade profet i den här underbara strävan och föreslår att ni inte väntar på särskilt många fler instruktioner. Hoppa bara i bassängen och simma. Rikta in er på de behövande. Stå inte handlingsförlamade och undra om ni ska simma ryggsim eller hundsim. Om vi följer de grundläggande principerna som vi undervisats om, rättar oss efter prästadömets nycklar och söker den Helige Andens vägledning så kan vi inte misslyckas.

Den här morgonen vill jag tala om en ännu mer personlig aspekt av tjänande som inte ges som ett uppdrag, inte inbegriper en schemalagd intervju eller ska rapporteras, utom till himlen. Låt mig ge ett enkelt exempel på den sortens tjänande.

Grant Morrell Bowen var en hårt arbetande, hängiven make och far som, liksom många andra som levde av det som jorden gav, råkade ut för ekonomiska svårigheter när potatisskörden slog fel. Han och hans fru Norma skaffade annat arbete och flyttade slutligen till en annan stad, och började bygga upp sin ekonomi igen. Men på grund av en mycket beklaglig händelse blev broder Bowen djupt sårad när biskopen under en intervju för tempelrekommendation var lite skeptisk mot att Morell sa att han betalade fullt tionde.

Jag vet inte vilken av dessa män som hade mer korrekta uppgifter den dagen, men det jag vet är att syster Bowen lämnade den intervjun med en förnyad tempelrekommendation medan broder Bowen gick därifrån i vrede, en vrede som skulle hålla honom borta från kyrkan i 15 år.

Oavsett vem som hade rätt i fråga om tiondet, glömde uppenbarligen både Morrell och biskopen Frälsarens befallning att man ska förlikas med sin motpart utan fördröjning² och Paulus råd: ”Låt inte solen gå ner över er vrede.”³ Faktum är att de inte förlikades och att solen gick ner över broder Bowens vrede i flera dagar, sedan veckor, sedan år, vilket förstärker poängen som en av de visaste av de gamla romarna uttryckte när han sa: ”Vrede, om den inte hålls tillbaka, är ofta mer [destruktiv] än oförrätten som framkallar den.”⁴ Men vi har alltid tillgång till förlikningens mirakel, och på grund av kärlek till familjen och den kyrka som Morell Bowen visste var sann, blev han helt aktiv i kyrkan igen. Låt mig kortfattat berätta hur det gick till.

Broder Bowens son Brad är god vän till oss och en hängiven områdessjuttio som tjänar i södra Idaho. Brad var 11 år när det här hände och i 15 år såg han sin fars religiösa hängivenhet dala, han bevittnade den fruktansvärda skörd som kommer av att vrede och missförstånd sås. Något behövde göras. Så när tiden närmade sig tacksägelsedagen 1977 satte sig Brad, då 26-årig elev vid Brigham Young University, hans fru Valerie och deras nyfödde bebis Mic i sin skraltiga bil, trots dåligt väder, och körde till Billings, Montana. Inte ens det faktum att de körde in i en snövall strax väster om Yellowstone hindrade trion från att tjäna pappa Bowen.

När de anlände bad Brad och hans syster Pam att få tala med sin far i enrum. ”Du har varit en underbar pappa”, började Brad känslosamt, ”och vi har alltid vetat hur mycket du älskade oss. Men någonting är fel, och det har varit fel länge. På grund av att du sårades vid ett tillfälle har hela vår familj lidit i åratal. Vi är trasiga, och bara du kan laga oss igen. Snälla, snälla, efter all den här tiden, kan du inte finna kraften att lägga den beklagliga händelsen med den där biskopen åt sidan och återigen leda den här familjen i evangeliet som du en gång gjorde?”

Tystnaden var total. Sedan såg broder Bowen upp på dessa två, hans barn, ben av hans ben och kött av hans kött⁵ och sa mycket tyst: ”Jo. Jo, det kan jag.”

Överlyckliga men förbluffade av det oväntade svaret såg Brad Bowen och hans familj hur deras make och far gick till sin dåvarande biskop i en anda av förlikning för att sätta allt till rätta i sitt liv. Som ett fullkomligt svar på detta modiga men oväntade besök slog biskopen, som ofta hade bett broder Bowen komma tillbaka, sina armar om Morell och höll om honom länge, länge, länge.

På bara några få veckor – det tar inte länge – var broder Bowen fullt engagerad i kyrkan och hade sett till att han var värdig att återvända till templet. Inom kort tog han emot kallet att presidera över en kämpande liten gren på 25 medlemmar och fick den att växa till en församling på över 100. Allt detta skedde för nästan 50 år sedan, men följderna av en sons och en dotters tjänande vädjan till sin egen far och den faderns villighet att förlåta och gå vidare trots andras ofullkomligheter, har lett till välsignelser som fortfarande flödar – och för evigt kommer att fortsätta flöda – över familjen Bowen.

Bröder och systrar, Jesus har bett oss att ”leva tillsammans i kärlek”⁶ utan ”några ordstrider ibland er”.⁷ ”Den som har en stridslysten ande är inte av mig”, varnade han nephiterna.⁸ Ja, vår relation till Kristus avgörs till stor del av – eller påverkas i alla fall av – vår relation till varandra.

”Om du … önskar komma till mig, och kommer ihåg att din broder har något emot dig –

gå då bort till din broder och förlika dig först med [honom]. Och kom sedan till mig med helhjärtat uppsåt, och jag skall ta emot dig.”⁹

Vi kan nog alla räkna upp en oändlig lista över gamla ärr och sorger och smärtsamma minnen som i denna stund fortfarande fräter sönder friden i någons hjärta eller familj eller grannskap. Oavsett om vi har orsakat smärtan eller drabbats av smärtan, behöver dessa sår botas så att livet kan vara lika givande som Gud avsåg att det skulle vara. Liksom maten i ditt kylskåp som dina barnbarn noggrant håller uppsikt över åt dig, har dessa gamla oförrätter sedan länge passerat bäst före datum. Snälla du, ge inte dyrbar plats i din själ åt dem längre. Som Prospero sa till den ångerfulle Alonso i Stormen: ”Låt oss ej våra minnen tynga ned med ont, som är förbi.”¹⁰

”Förlåt, så blir ni förlåtna”,¹¹ lärde Kristus på Nya testamentets tid. Och i vår tid: ”Jag, Herren, förlåter den jag vill förlåta, men av er krävs det att ni förlåter alla människor.”¹² Men det är också viktigt att vissa av er som lever med sådan smärta noterar vad han inte sa. Han sa inte: ”Ni får inte känna genuin smärta eller verklig sorg över de förödande upplevelser andra har orsakat er.” Han sa inte heller: ”För att ni helt ska kunna förlåta, måste ni återvända till skadliga förhållanden eller låta övergrepp och destruktiva omständigheter upprepas.” Men vilka fruktansvärda kränkningar vi än upplever, kan vi endast höja oss över smärtan genom att vandra längs stigen som leder till sann läkedom. Den stigen är den förlåtelsens stig som Jesus från Nasaret vandrade, han som ropar till oss alla: ”Kom … och följ mig.”¹³

Med en sådan uppmaning att vara hans lärjungar och att försöka göra det han gjorde, ber Jesus oss att vara verktyg för hans nåd – att vara ”sändebud för Kristus” i ”förlikningens tjänst”, som Paulus beskriver det för korinterna.¹⁴ Han som botar varje sår, som rättar till varje fel, ber oss att med honom verka i den svåra uppgiften att vara fridsstiftare i en värld som inte kan uppnå den på något annat sätt.

Så, som Phillips Brooks skrev: ”Du som låter sorgliga missförstånd leva kvar från år till år, i avsikten att reda ut dem en dag; du som håller eländiga tvister vid liv eftersom du inte helt kan bestämma dig för att det är dags att offra din stolthet och [lösa] dem; du som surt går förbi andra på gatan och inte talar med dem på grund av enfaldig agg …; du som låter … [någons] hjärta värka av längtan efter uppskattande eller vänliga ord, som du avser att uttrycka … en dag …: Gå genast och gör det du kanske aldrig får ännu en möjlighet att göra.”¹⁵

Mina älskade bröder och systrar, jag vittnar om att förlåtelse och glömmande av oförrätter, gamla eller nya, är en central del av Jesu Kristi försonings storslagenhet. Jag vittnar om att sådan andlig lindring i slutändan endast kan komma från vår gudomlige Återlösare, han som rusar till vår hjälp ”med läkedom under sina vingar”.¹⁶ Vi tackar honom, och vår himmelske Fader som sände honom, för att förnyelse och pånyttfödelse, en framtid fri från gamla sorger och tidigare misstag, inte bara är möjliga – de har redan förvärvats, betalats för, till ett ytterst plågsamt pris som symboliseras av Lammets utgjutna blod.

Med den apostoliska myndighet jag beviljats av världens Frälsare, vittnar jag om den själsliga ro som kommer av att vi förlikas med Gud och varandra, om vi är ödmjuka och modiga nog att söka den. ”Upphör att strida med varandra”, vädjade Frälsaren.¹⁷ Om du känner till en gammal skada, reparera den. Ta kärleksfullt hand om varandra.

Mina älskade vänner, i förlikningens anda som vi alla har gemensam ber jag att vi ska vara fridsstiftare – att vi ska älska frid, söka frid, skapa frid, vårda oss om frid. Jag vädjar till er i Fridsfurstens namn, han som vet allt om att få sår ”hemma hos sina vänner”¹⁸ men som ändå fann styrkan att glömma och förlåta – och att hela – och att vara glad. Om detta ber jag, för er och för mig, i Herren Jesu Kristi namn, amen.