Hans Ande hos er

Mina bröder och systrar, jag är tacksam för möjligheten att tala till er på Herrens sabbat, vid generalkonferensen för hans kyrka under denna påskhögtid. Jag tackar min Himmelske Fader för gåvan som är hans älskade Son, som frivilligt kom till jorden för att bli vår Återlösare. Jag är tacksam för kunskapen att han sonade för våra synder och steg fram i uppståndelsen. Varje dag välsignas jag med att veta att på grund av hans försoning kan jag en dag uppstå för att leva för evigt i en kärleksfull familj.

Jag vet dessa saker på det enda sätt någon av oss kan veta dem. Den Helige Anden har talat till mitt sinne och hjärta att de är sanna – inte bara en gång utan ofta. Jag har behövt den fortsatta trösten. Vi upplever alla tragedier under vilka vi behöver Andens bekräftelse. Jag kände det när jag en dag stod med min far i ett sjukhus. Vi såg min mor ta några hastiga andetag – och sedan inga fler. När vi betraktade hennes ansikte log hon då smärtan försvann. Efter några tysta ögonblick talade min far först. Han sa: ”En liten flicka har gått hem.”

Han sa det mjukt. Han verkade känna frid. Han gav uttryck för något han visste var sant. I tysthet började han samla ihop mors personliga tillhörigheter. Han gick ut i sjukhuskorridoren för att tacka var och en av sköterskorna och läkarna som hade sett till henne under flera dagar.

Min far hade den Helige Andens sällskap i den stunden så att han kunde känna, veta och göra det han gjorde den dagen. Han hade i likhet med många tagit emot löftet: ”Så att de alltid kan ha hans Ande hos sig” (L&F 20:79).

Mitt hopp i dag är att stärka er önskan och er förmåga att ta emot den Helige Anden. Kom ihåg, han är den tredje medlemmen i gudomen. Fadern och Sonen är uppståndna varelser. Den Helige Anden är en person som består av ande. (Se L&F 130:22.) Det är ditt val om du ska ta emot honom och välkomna honom in i ditt hjärta och sinne.

Villkoren för hur vi kan ta emot denna gudomliga välsignelse tydliggörs i orden som uttalas varje vecka men som kanske inte alltid sjunker in i våra hjärtan och sinnen. För att få Anden sänd till oss så måste vi ”alltid minnas” Frälsaren och ”hålla hans bud” (se L&F 20:77).

Den här tiden på året hjälper oss minnas Frälsarens offer och hur han uppstod från graven som en återuppstånden varelse. Många av oss har bilder av dessa händelser i våra minnen. Jag stod en gång med min hustru utanför en grav i Jerusalem. Många tror att det är den graven varifrån den korsfäste Frälsaren framkom som en återuppstånden och levande Gud.

Den respektfulle guiden gjorde en gest med sin hand den dagen och sa till oss: ”Kom och titta på en tom grav.”

Vi böjde oss ner för att gå in. Vi såg en stenbänk vid en vägg. Men till mitt sinne kom en annan bild, lika verklig som det vi såg den dagen. Det var bilden av Maria som hade lämnats av apostlarna vid graven. Det är vad Anden lät mig se och höra i mitt sinne, lika klart som om jag hade varit där:

”Men Maria stod utanför graven och grät. När hon gråtande lutade sig in i graven,

fick hon se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ene vid huvudändan och den andre vid fotändan.

De frågade henne: ’Kvinna, varför gråter du?’ Hon svarade: ’De har tagit min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom.’

När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han.

Jesus frågade henne: ’Kvinna, varför gråter du? Vem söker du?’ Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sade till honom: ’Herre, om det är du som har burit bort honom, så säg var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.’

Jesus sade till henne: ’Maria.’ Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: ’Rabbuni!’ – det betyder lärare.

Jesus sade till henne: ’Rör mig inte, för jag har inte stigit upp till Fadern än. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag stiger upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud’” (Joh. 20:11-17).

Jag har bett om att få lov att känna något liknande det Maria kände vid graven och vad två andra apostlar kände på sin väg till Emmaus medan de färdades med den uppståndne Frälsaren, i tron att han var en besökare i Jerusalem:

”Men de bad honom ivrigt: ’Stanna kvar hos oss! Det är snart kväll och dagen går mot sitt slut.’ Då gick han in och stannade hos dem.

Och när han låg till bords med dem, tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem.

Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.

De sade till varandra: ’Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?’” (Luk.24:29-32).

Några av dessa ord upprepades under ett sakramentsmöte som jag närvarade vid för mer än 70 år sedan. På den tiden hölls sakramentsmötena på kvällarna. Det var mörkt ute. Församlingen sjöng dessa välbekanta ord. Jag hade hört dem många gånger. Men mitt bestående minne är av en känsla den särskilda kvällen. Den för mig närmare Frälsaren. Om jag citerar orden så kanske känslan kommer till oss alla igen:

Än mer dyrbart än minnet av händelser är minnet av när den Helige Anden rör vid våra hjärtan och hans fortsatta bekräftelse av sanning. Mer dyrbart än att kunna se med våra ögon eller att minnas ord som har talats och lästs är att minnas känslan som åtföljer Andens stilla röst. Jag har sällan känt det exakt så som de resande på vägen mot Emmaus kände – likt en mild men omisskännlig brännande känsla i hjärtat. Det är oftare en känsla av lätt och stillsam bekräftelse.

Vi har den Helige Andens ovärderliga löfte att vara vår följeslagare och vi även har sanna anvisningar om hur vi kan göra anspråk på den gåvan. Dessa ord uttalas av Herrens bemyndigade tjänare när han lägger sina händer på vårt huvud: ”Ta emot den Helige Anden.” I den stunden försäkras du och jag att han kommer att sändas. Men det är vår plikt att välja att öppna våra hjärtan för att ta emot Andens betjäning under hela livet.

Profeten Joseph Smiths upplevelser vägleder oss. Han påbörjade och fortsatte sin verksamhet med beslutet att hans egen visdom inte var tillräcklig för att veta vilken väg han skulle följa. Han valde att vara ödmjuk inför Gud.

Därefter valde Joseph att fråga Gud. Han bad i tro på att Gud skulle svara. Svaret kom när han var en ung pojke. Dessa budskap kom när han behövde veta hur Gud skulle upprätta sin kyrka. Den Helige Anden tröstade och vägledde honom genom hela hans liv.

Han följde inspiration när det uppstod svårigheter. Han mottog exempelvis vägledning att skicka de tolv till England när han som mest behövde dem. Han skickade dem.

Han tog emot tillrättavisning och tröst från Anden när han fängslades och de heliga var oerhört förtryckta. Och han lydde när han färdades till Carthage trots att han visste att han stod inför dödlig fara.

Profeten Joseph Smith var ett exempel för oss i hur vi kan ta emot fortsatt andlig vägledning och tröst genom den Helige Anden.

Det första val han gjorde var att vara ödmjuk inför Gud.

Det andra var att be med tro på Herren Jesus Kristus.

Det tredje var att lyda exakt. Lydnad kan vara att agera snabbt. Det kan vara att förbereda sig. Eller det kan vara att vänta med tålamod på ytterligare inspiration.

Och det fjärde är att be för att känna till andras behov och hjärtan och hur du kan hjälpa dem för Herren. Joseph bad för de heliga som befann sig i svårigheter när han var i fängelse. Jag har haft möjligheten att observera Guds profeter när de ber sina böner, frågar efter inspiration, tar emot vägledning och agerar på den.

Jag har sett hur ofta deras böner handlar om de människor de älskar och tjänar. Deras omsorg för andra tycks öppna deras hjärtan för att ta emot inspiration. Det kan vara likadant för dig.

Inspiration hjälper oss att tjäna andra för Herren. Du, liksom jag, har upplevt det. Min biskop sa en gång till mig – vid ett tillfälle då min hustru hade svåra prövningar i sitt eget liv – ”Varje gång jag hör om någon i församlingen som behöver hjälp så upptäcker jag att din hustru hunnit dit före mig. Hur gör hon det?”

Hon är lik alla de som är framstående tjänare i Herrens rike. Det verkar som att det finns två saker de gör. Framstående tjänare har kvalificerat sig för att den Helige Anden ska vara en nästintill ständig följeslagare. Och de har kvalificerats för kärlekens gåva vilken är Kristi rena kärlek. Dessa gåvor har vuxit inom dem när de har använt dem i tjänande, på grund av sin kärlek till Herren.

Det sätt varpå bön, inspiration och kärlek till Herren samverkar i vårt tjänande beskrivs för mig perfekt med dessa ord:

”Om ni ber om något i mitt namn, ska jag göra det.

Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.

Och jag ska be Fadern, och han ska ge er en annan Hjälpare, som ska vara hos er för alltid:

sanningens Ande. Världen kan inte ta emot honom, för världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, för han förblir hos er och ska vara i er.

Jag ska inte lämna er faderlösa, jag ska komma till er.

Ännu en kort tid, och världen ser mig inte längre. Men ni ska se mig, för jag lever, och ni ska leva.

Den dagen ska ni förstå att jag är i min Far, och att ni är i mig och jag i er.

Den som har mina bud och håller fast vid dem är den som älskar mig. Den som älskar mig ska bli älskad av min Far, och jag ska älska honom och uppenbara mig för honom” (Joh. 14:14-21).

Jag bär mitt personliga vittnesbörd om att Fadern är i denna stund medveten om dig, dina känslor och de andliga och timliga behoven hos alla runtom dig. Jag bär vittne om att Fadern och Sonen sänder den Helige Anden till alla som har den gåvan, frågar efter den välsignelsen och strävar efter att vara värdig den. Varken Fadern, eller Sonen eller den Helige Anden tvingar sig på i våra liv. Vi är fria att välja. Herren har sagt till alla:

”Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.

Den som segrar ska jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Far på hans tron.

Den som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!” (Upp. 3:20–22).

Jag ber av hela mitt hjärta att du ska höra Andens röst vilken sänds i så frikostigt mått till dig. Och jag ber att du alltid ska öppna ditt hjärta för att ta emot honom. Om du ber om inspiration med verkligt uppsåt och med tro på Jesus Kristus, så kommer du att få det på Herrens sätt och i hans egen tid. Gud gjorde det för den unge Joseph Smith. Han gör det i dag för vår levande profet, president Russell M. Nelson. Han har placerat dig nära andra Guds barn så att du kan tjäna dem åt honom. Jag vet det, inte endast genom det jag har sett med mina ögon utan än mer kraftfullt genom det Anden har viskat till mitt hjärta.

Jag har känt den kärlek som Fadern och hans älskade Son har till alla Guds barn i världen och för hans barn i andevärlden. Jag har känt trösten och vägledningen från den Helige Anden. Jag ber att du må känna glädjen av att ha Anden med dig som ständig följeslagare. I Jesu Kristi namn, amen.