Vänd dig till Herren

Våren 1998 hade Carol och jag möjlighet att kombinera en affärsresa med en familjesemester och ta med oss våra fyra barn samt min svärmor som nyligen hade blivit änka till Hawaii några dagar.

Kvällen före vår flygresa till Hawaii fick vår fyra månader gamla son Jonathon diagnosen dubbelsidig öroninflammation och vi fick veta att han inte skulle kunna resa på minst tre till fyra dagar. Vi beslutade att Carol skulle stanna hemma med Jonathon medan jag skulle resa med resten av familjen.

Det första tecknet på att det här inte skulle bli resan jag hade föreställt mig kom strax efter vår ankomst. Gående längs en månbelyst stig kantad med palmer, med havet alldeles framför oss, vände jag mig om för att kommentera öns skönhet och i den romantiska stunden såg jag istället för Carol in i min svärmors ögon – som, vill jag tillägga, jag älskar innerligt. Det var bara inte vad jag hade väntat mig. Och Carol hade heller inte förväntat sig att få tillbringa semestern ensam hemma med vår sjuka lilla son.

Det kommer stunder i våra liv när vi befinner oss på oväntade stigar, ställda inför omständigheter som är mycket allvarligare än en förstörd semester. Hur reagerar vi när omständigheter, oftast bortom vår kontroll, ändrar det liv vi hade planerat för eller hoppas på?

Den 6 juni 1944 steg Hyrum Shumway, en ung fänrik i Förenta staternas armé, iland på Omaha Beach som en del av landstigningen i Normandie. Han klarade sig oskadd under landstigningen men den 27 juli under de allierades framryckning skadades han allvarligt av en exploderande pansarvärnsmina. På ett ögonblick hade hans liv och framtida medicinska karriär påverkats dramatiskt. Trots flera operationer som hjälpte honom att återhämta sig från de flesta av de allvarligaste skadorna återfick broder Shumway aldrig sin syn. Hur skulle han reagera?

Efter tre år på ett rehabiliteringssjukhus återvände han hem till Lovell, Wyoming. Han visste att hans dröm att bli läkare inte längre var möjlig men han var fast besluten att gå vidare, gifta sig och kunna försörja en familj.

Så småningom hittade han jobb i Baltimore, Maryland som rehabiliteringsrådgivare och arbetsförmedlare för blinda. Hans egen rehabilitering hade lärt honom att blinda klarar mycket mer än han hade insett och under sina åtta år i jobbet hjälpte han fler blinda att hitta jobb än någon annan förmedlare i landet.

Med tro på sin förmåga att försörja en familj friade nu Hyrum till sin käresta genom att säga, ”Om du läser posten, sorterar strumporna och kör bilen så kan jag göra resten.” De beseglades snart i Salt Lake‑templet och välsignades så småningom med åtta barn.

1954 återvände familjen Shumway till Wyoming där broder Shumway arbetade i 32 år som statlig skoldirektör för döva och blinda. Under den tiden tjänade han sju år som biskop i Cheyennes första församling och senare 17 år som stavspatriark. Efter sin pensionering tjänade också broder och syster Shumway som seniormissionärspar i Englandmissionen London Syd.

Hyrum Shumway avled i mars 2011 och efterlämnade en arvedel av tro och förtröstan på Herren, även i prövande omständigheter, till sina många barn, barnbarn och barnbarnsbarn.¹

Hyrum Shumways liv må ha förändrats av kriget, men han tvivlade aldrig på sin gudomliga natur och sin eviga potential. Liksom han är vi andebarn till Gud och vi ”antog hans plan, enligt vilken [vi] kunde få en fysisk kropp och få jordiska erfarenheter för att utvecklas mot fullkomlighet och slutligen nå [vår] gudomliga bestämmelse som arvtagare till evigt liv.”² Ingen mängd förändringar, utmaningar eller motstånd kan ändra den här eviga kursen – endast våra val, när vi utövar vår fria vilja.

Förändringarna och de påföljande utmaningarna som vi möter i jordelivet kommer i många skepnader och påverkar oss alla på olika sätt. Jag har liksom ni sett vänner och släktingar möta utmaningar orsakade av

• en närståendes död

• en smärtsam skilsmässa

• att aldrig få möjlighet att gifta sig

• allvarlig sjukdom eller skada

• till och med naturkatastrofer, som vi så nyligt har sett runtom i världen.

Och listan fortsätter. Även om varje ”förändring” må vara unik beroende på våra enskilda omständigheter så finns det en gemensam nämnare i den påföljande prövningen eller utmaningen – hopp och frid är alltid tillgängliga genom Jesu Kristi försonande offer. Jesu Kristi försoning skänker fullkomligt helande och läkande till varje sårad kropp, skadad ande och krossat hjärta.

Han vet på ett sätt som ingen annan kan förstå vad vi behöver, var och en, för att kunna gå framåt mitt i förändringen. Till skillnad från våra vänner och de vi älskar hyser Frälsaren inte bara sympati för oss, han har fullständig empati eftersom han har varit där vi är. Förutom att han betalade priset och led för våra synder vandrade Jesus Kristus även varje stig, tog itu med varje utmaning, bemötte varje smärta – fysisk, känslomässig eller andlig – som vi kommer att erfara under jordelivet.

President Boyd K. Packer sa: ”Jesu Kristi nåd och barmhärtighet är inte begränsad till dem som begår synder … , men den omfattar löftet om evig frid för alla som tar emot och följer honom. … Hans barmhärtighet är den mäktige helbrägdagöraren, även för den oskyldige som skadats.”³

I detta jordeliv kan vi inte styra allt som händer oss, men vi har definitivt kontroll över hur vi reagerar på förändringarna i våra liv. Det innebär inte att de utmaningar och prövningar vi möter är betydelselösa eller enkla att hantera. Det innebär inte att vi kommer att slippa smärta eller sorger. Det innebär dock att det finns skäl att hoppas och att vi tack vare Jesu Kristi försoning kan gå framåt och upptäcka bättre dagar – ja, dagar fyllda av lycka, ljus och glädje.

I Mosiah läser vi om Alma, kung Noas före detta präst, och hans folk som ”blivit varnade av Herren … och begav sig ut i vildmarken framför kung Noas härar”. Efter åtta dagar kom de ”till … ett mycket vackert och behagligt land” där ”de slog upp sina tält och började bruka jorden och började bygga byggnader”.⁴

Deras omständigheter såg lovande ut. De hade tagit emot Jesu Kristi evangelium. De hade låtit döpa sig och förbundit sig att tjäna Herren och hålla hans bud. Och ”de förökade sig och hade stor framgång” i landet.⁵

Deras omständigheter skulle dock snart ändras. ”En här av lamaniter befann sig inom landets gränser.”⁶ Alma och hans folk befann sig snart i fångenskap och ”deras lidande blev så stort att de började ropa med stor kraft till Gud.” Dessutom befalldes de till och med av sina fångvaktare att sluta be, eftersom ”den som befanns åkalla Gud skulle avrättas”.⁷ Alma och hans folk hade inte gjort något för att förtjäna dessa nya omständigheter. Hur skulle de reagera?

Istället för att klandra Gud vände de sig till honom och ”utgöt sina hjärtan för honom.” Som svar på deras tro och tysta böner sa Herren: ”Var vid gott mod. … Jag skall … lätta de bördor som lagts på era axlar, så att ni inte ens känner dem på era ryggar.” Strax därefter ”styrkte [Herren] dem så att de kunde bära sina bördor med lätthet, och de underkastade sig glatt och med tålamod all Herrens vilja”.⁸ Trots att de inte hade befriats från fångenskap ännu välsignades de enligt sina behov och enligt Herrens visdom eftersom de vände sig till Herren och inte från Herren.

Äldste Dallin H. Oaks har lärt: ”Välsignelsen av att bli botad kommer på många sätt, vart och ett anpassat efter våra enskilda behov, som är kända av honom som älskar oss mest. Ibland ’botas’ vi genom att vår sjukdom läker eller våra bördor lyfts. Men ibland ’botas’ vi genom att vi får kraft eller förstånd eller tålamod att bära de bördor som läggs på oss.”⁹

Slutligen, ”så stor var deras tro och så stort deras tålamod” att Alma och hans folk befriades av Herren, vilket även vi kommer att bli, och de ”uppsände … sina tacksägelser”, ”ty de var i träldom, och ingen utom Herren deras Gud kunde befria dem”.¹⁰

Det sorgliga är att de mest behövande alltför ofta vänder sig bort från den perfekta källan till hjälp – vår Frälsare, Jesus Kristus. Ett välkänt skriftställe om kopparormen lär oss att vi har ett val när vi möter utmaningar. När många av Israels barn blev bitna av ”brinnande flygande ormar,”¹¹ restes ”en symbol … för att alla som ville se på den skulle få leva. [Men det var ett val.] Och många såg och fick leva. …

Men det fanns många som var så förhärdade att de inte ville se, och därför omkom de.”¹²

I likhet med de forna israeliterna manas vi också att se till Frälsaren och leva – för hans ok är milt och hans börda är lätt, även när vår är tung.

Alma den yngre lärde sig denna heliga sanning när han sa: ”Ty jag vet att var och en som sätter sin lit till Gud skall få stöd i sina prövningar och sina bekymmer och sina lidanden och skall bli upphöjd på den yttersta dagen.”¹³

I dessa sista dagar har Herren försett oss med otaliga resurser, våra ”kopparormar”, som var och en är till för att hjälpa oss se till Kristus och förlita oss på honom. Att hantera livets utmaningar handlar inte om att ignorera verkligheten utan om vad vi väljer att fokusera på samt vilken grund vi väljer att bygga på.

Dessa resurser omfattar men begränsas inte till:

• Regelbundna skriftstudier och studier av levande profeters undervisning

• Ofta återkommande och uppriktiga böner och fasta

• Värdigt deltagande av sakramentet

• Regelbundna tempelbesök

• Prästadömsvälsignelser

• Vis rådgivning av utbildade yrkesmän

• Även medicin, när den är ordinerad av läkare och används enligt ordination

Vilka förändringar i livets omständigheter som än drabbar oss och vilka oväntade stigar vi än kanske måste färdas på så är vår reaktion ett val. Att vända oss till Frälsaren och ta hans utsträckta hand är alltid vårt bästa alternativ.

Äldste Richard G. Scott lärde oss denna eviga sanning: ”Sann varaktig lycka med åtföljande styrka, mod och förmåga att övervinna de allra största svårigheterna kommer från ett liv inriktat på Jesus Kristus. … Det finns ingen garanti för snabbt resultat, men det finns en absolut försäkran om att i Herrens tid lösningar ska komma, frid ska råda och tomhet ska fyllas.”¹⁴

Om dessa sanningar vittnar jag. I Jesu Kristi namn, amen.