Så att även han kan bli stark
Min bön är att vi ska hörsamma kallelsen att lyfta andra och förbereda dem för deras härliga tjänande.
Jag känner mig välsignad som får vara med på det här mötet tillsammans med män som bär Guds prästadöme. Hängivenheten, tron och det osjälviska tjänandet i den här församlingen av män och pojkar är ett nutida underverk. Jag talar i kväll till prästadömsbärare, gamla som unga, förenade i att helhjärtat tjäna Herren Jesus Kristus.
Herren förlänar sin kraft till dem, i alla prästadömsämbeten, som värdigt utför sina plikter i prästadömet.
Wilford Woodruff beskrev när han var kyrkans president sin upplevelse i prästadömets ämbeten:
”Jag hörde den första predikan jag någonsin hört i den här kyrkan. Nästa dag döptes jag. … Jag ordinerades till lärare. Min mission började omedelbart. … Jag utförde hela den missionen som lärare. … På konferensen ordinerades jag till präst. … Efter att ha ordinerats till präst sändes jag … på mission till södra delen av landet. Det var på hösten 1834. Jag hade en kamrat med mig och vi gav oss av utan börs eller ränsel. Jag färdades ganska många mil på egen hand och predikade evangeliet, och jag döpte några som jag inte kunde konfirmera i kyrkan eftersom jag bara var präst. … Ett tag reste jag runt och predikade evangeliet innan jag ordinerades till äldste. …
[Nu] har jag i ungefär 54 år varit medlem i de tolv apostlarnas råd. Jag har rest omkring med detta och andra kvorum i sextio år nu, och jag vill säga till den här församlingen att jag i mitt ämbete som lärare, och speciellt när jag verkade i vingården som präst, bistods precis lika mycket av Guds kraft som jag någonsin biståtts som apostel. Det finns ingen skillnad i det här så länge vi gör vår plikt.”1
Den här underbara andliga möjligheten utan åtskillnad omnämns i Herrens beskrivning av aronska prästadömet som ett ”tillägg” till melkisedekska prästadömet.2 Ordet tillägg innebär att det finns ett samband mellan de två. Det här sambandet är viktigt för att prästadömet ska kunna bli den kraft och välsignelse det kan bli i den här världen och för evigt, för det ”är utan dagars begynnelse och års ände”3.
Sambandet är enkelt. Aronska prästadömet förbereder unga män för ett ännu heligare ansvar.
”Det högre eller det melkisedekska prästadömets makt och myndighet är att inneha nycklarna till kyrkans alla andliga välsignelser –
att få förmånen att ta emot himmelrikets hemligheter, få himlarna öppnade för sig, få umgås med den Förstföddes allmänna församling och kyrka samt åtnjuta Gud Faderns och Jesu, det nya förbundets medlares, umgänge och närhet.”4
Dessa prästadömsnycklar kan fullständigt användas av endast en man i taget – presidenten och den presiderande högprästen i Herrens kyrka. Då kan, genom presidentens delegering, alla män som bär melkisedekska prästadömet förlänas auktoriteten och förmånen att tala och agera i den Allsmäktiges namn. Den kraften är oändlig. Den handlar om liv och död, om familjen och kyrkan, om vem Gud själv är och hans eviga verk.
Herren förbereder bäraren av aronska prästadömet att bli en äldste som tjänar med tro, kraft och tacksamhet i det härliga melkisedekska prästadömet.
För äldster är djup tacksamhet en nödvändighet för att ni ska kunna tjäna fullständigt i prästadömet. Ni kommer att minnas er tid som diakon, lärare eller präst när de som bar det högre prästadömet sträckte sig fram för att lyfta och uppmuntra er på er prästadömsresa.
Alla bärare av melkisedekska prästadömet har sådana minnen, men känslan av tacksamhet kan ha bleknat med åren. Jag hoppas kunna återuppväcka den känslan och med den en beslutsamhet att ge alla ni kan samma slags hjälp som ni en gång fick.
Jag minns en biskop som behandlade mig som om jag redan var den jag hade potentialen att bli i prästadömets kraft. Han kallade på mig en söndag när jag var präst. Han sa att han behövde mig som kamrat för att besöka några medlemmar i vår församling. Han fick det att låta som om jag var hans enda hopp om framgång. Han behövde inte mig. Han hade utmärkta rådgivare i sitt biskopsråd.
Vi besökte en utblottad och hungrig änka. Han ville att jag skulle hjälpa honom nå hennes hjärta, uppmana henne att göra och följa en budget och lova henne att hon skulle kunna komma så långt att hon inte bara kunde ta hand om sig själv utan också kunde hjälpa andra.
Vi gick sedan för att trösta två små flickor som levde under svåra förhållanden. När vi gick därifrån sa biskopen tyst till mig: ”De där barnen glömmer aldrig att vi kom till dem.”
I nästa hem fick jag se hur man inbjuder en mindre aktiv man att komma tillbaka till Herren genom att övertyga honom om att församlingsmedlemmarna behövde honom.
Den biskopen var en bärare av melkisedekska prästadömet som höjde min blick och gav mig styrka genom sitt föredöme. Han lärde mig att ha kraft och mod att bege mig vart som helst i Herrens tjänst. Han har sedan länge gått för att få sin belöning, men jag minns honom ännu för att han sträckte sig ner för att lyfta mig när jag var en oerfaren bärare av aronska prästadömet. Jag fick senare veta att han såg mig på en framtida väg mot större ansvar i prästadömet, en väg jag själv inte kunde se då.
Min far gjorde samma sak för mig. Han var en erfaren och vis bärare av melkisedekska prästadömet. En gång ombads han av en apostel att skriva en kort text om de vetenskapliga bevisen för jordens ålder. Han skrev texten noggrant, medveten om att vissa som kanske skulle läsa den hade åsikten att jorden var mycket yngre än vad de vetenskapliga bevisen pekade på.
Jag minns fortfarande hur min far gav mig det han hade skrivit och sa till mig: ”Hal, du har andlig visdom nog att veta om jag borde skicka det här till apostlarna och profeterna.” Jag minns inte så mycket av det som stod på papperet, men jag bär för evigt med mig den tacksamhet jag kände när en stor bärare av melkisedekska prästadömet såg en andlig visdom i mig som jag själv inte kunde se.
En kväll ett antal år senare, när jag hade ordinerats till apostel, blev jag uppringd av Guds profet som bad mig läsa något som hade skrivits om kyrkans lära. Han hade tillbringat kvällen med att läsa kapitlen i en bok. Han sa småskrattande: ”Jag kan inte ta mig igenom allt det här. Du borde inte få vila medan jag arbetar.” Och sedan yttrade han nästan samma ord som min far sagt långt tidigare: ”Hal, du är den som borde läsa det här. Du kan avgöra om det är rätt att publicera det.”
Samma mönster för en bärare av melkisedekska prästadömet som höjer blicken och uttrycker förtroende kom till uttryck en kväll på en talfestival som sponsrades av kyrkan. Som sjuttonåring ombads jag hålla tal inför en stor publik. Jag hade ingen aning om vad som förväntades av mig. Jag fick inget ämne, så jag förberedde ett tal som gick långt utöver vad jag visste om evangeliet. Medan jag talade insåg jag att jag gjort ett oavsiktligt fel. Jag minns fortfarande att efter talet kändes det som om jag hade misslyckats.
Näste och siste talare var äldste Matthew Cowley i de tolv apostlarnas kvorum. Han var en stor talare – älskad i hela kyrkan. Jag minns fortfarande hur jag såg upp på honom från min stol bredvid podiet.
Han började tala med kraftfull stämma. Han sa att mitt tal fått honom att känna att han var på en viktig konferens. Han log när han sa det. Min känsla av misslyckande försvann och följdes av tilltro till att jag en dag kunde bli det som han verkade tro att jag redan var.
Minnet av den kvällen får mig fortfarande att lyssna noggrant när en bärare av aronska prästadömet håller tal. På grund av det som äldste Cowley gjorde för mig, förväntar jag mig alltid att få höra Guds ord. Jag blir sällan besviken men ofta förundrad och jag kan inte låta bli att le som äldste Cowley gjorde.
Det finns mycket som kan bidra till att stärka våra yngre bröder i prästadömet, men inget har större kraft än att vi hjälper dem utveckla tro på och tillit till att de kan nedkalla Guds kraft i sitt tjänande i prästadömet.
Den tron och tilliten är inget de bär med sig från en enstaka upplevelse av att lyftas av ens den andligaste bäraren av melkisedekska prästadömet. Förmågan att nedkalla dessa krafter måste utvecklas genom många uttryck av tillit från dem som är mer erfarna i prästadömet.
Bärare av aronska prästadömet behöver också uppmuntran och tillrättavisning varje dag och till och med varje timme från Herren själv genom den Helige Anden. Sådant blir tillgängligt för dem om de väljer att hålla sig värdiga det. Det beror på de val de kommer att göra.
Det är därför vi genom föredöme och vittnesbörd måste lära dem att orden från den store bäraren av melkisedekska prästadömet och ledaren kung Benjamin är sanna.5 De är ord av kärlek som uttalades i Herrens namn, vars prästadöme det är. Kung Benjamin lär oss vad som krävs av oss för att hålla oss rena nog att ta emot uppmuntran och tillrättavisning från Herren:
”Och till sist: Jag kan inte berätta om alla sätt varpå ni kan begå synd, ty det finns åtskilliga sätt och vis, ja, så många att jag inte kan räkna dem.
Men så mycket kan jag säga er, att om ni inte ger akt på er själva och på era tankar och på era ord och på era gärningar och iakttar Guds bud och fortsätter i tron på det ni har hört om vår Herres ankomst, ända till livets slut, så måste ni förgås. O människa, kom nu ihåg detta så att du inte förgås.”6
Vi är alla medvetna om de brinnande pilarna från rättfärdighetens fiende som skjuts iväg som en hemsk stormvind mot de unga prästadömsbärare vi älskar så mycket. För oss ter de sig som de unga krigare som kallade sig Helamans söner. De kan överleva som de unga krigarna gjorde, om de håller sig i säkerhet, som kung Benjamin manade dem att göra.
Helamans söner tvivlade inte. De stred modigt och segrade eftersom de trodde på sina mödrars ord.7 Vi förstår vilken kraft som finns i en kärleksfull mors ord. Mödrar ger sina söner det där stora stödet i dag. Vi prästadömsbärare kan och måste bidra till det stödet med vår beslutsamhet att lyda uppmaningen att vi, när vi omvänder oss, ska sträcka oss ner och stärka våra bröder.8
Det är min bön att alla bärare av melkisedekska prästadömet ska ta emot möjligheten som Herren erbjuder:
”Och om någon bland er är stark i Anden, låt honom då ta med sig den som är svag, så att denne kan bli uppbyggd i all ödmjukhet, så att även han kan bli stark.
Ta därför med er dem som är ordinerade till det lägre prästadömet, och sänd dem i förväg att arrangera möten och bereda vägen, och att hålla de möten som ni själva inte kan hålla.
Se, detta är sättet varpå mina apostlar i forna dagar byggde upp min kyrka åt mig.”9
Ni prästadömsledare och fäder till bärare av aronska prästadömet kan få under att ske. Ni kan hjälpa Herren fylla leden av trofasta äldster med unga män som tar emot kallelsen att predika evangeliet och göra det med tillförsikt. Ni ska få se många av dem ni lyft och uppmuntrat förbli trofasta, gifta sig värdigt i templet och i sin tur lyfta och förbereda andra.
Det krävs inga nya aktivitetsprogram, förbättrade läromedel eller bättre sociala medier. Det krävs inget kall utöver det ni har nu. Prästadömets ed och förbund ger er kraft, myndighet och vägledning. Min bön är att ni går hem och noggrant studerar prästadömets ed och förbund, som återfinns i Läran och förbunden, kapitel 84.
Vi hoppas alla att fler unga män får upplevelser som Wilford Woodruff, som när han var bärare av aronska prästadömet undervisade om Jesu Kristi evangelium med kraft till omvändelse.
Min bön är att vi ska hörsamma kallelsen att lyfta andra och förbereda dem för deras härliga tjänande. Av hela mitt hjärta tackar jag de underbara människor som har lyft mig och visat mig hur jag ska älska och lyfta andra.
Jag betygar att president Thomas S. Monson innehar alla prästadömets nycklar på jorden i den här tiden. Jag vittnar om att han under ett liv av tjänande har varit ett föredöme för oss alla i att räcka ut handen för att lyfta andra som bärare av melkisedekska prästadömet. Jag är personligen tacksam för hur han har lyft mig och visat mig hur jag ska lyfta andra.
Gud Fadern lever. Jesus är Kristus. Detta är hans kyrka och rike. Detta är hans prästadöme. Jag vet det för egen del genom den Helige Andens kraft. I Herren Jesu Kristi namn, amen.