Du är inte ensam i verket

Mina kära bröder, vi är tacksamma för att Herren har kallat äldste Ronald A. Rasband, äldste Gary E. Stevenson och äldste Dale G. Renlund som Herren Jesu Kristi apostlar. Våra hjärtan, våra böner och vår tro stöder dem.

Vi känner till deras stora förmåga. Ändå behöver de känna en försäkran i kallelsen, vilket vi alla behöver, om att Herren är med dem i sitt verk. Den nyaste diakon behöver samma försäkran, liksom den erfarnaste högpräst som får ett nytt ämbete.

Den tilliten växer allt eftersom du inser att han har kallat dig genom sina tjänare. Mina uppmuntrade ord är avsedda att hjälpa dig veta, att när du gör din del så förstärker Herren dina ansträngningar med sin kraft.

Alla ämbeten vi får i Herrens rike kräver mer än vårt mänskliga omdöme och vår personliga kraft. Dessa kall kräver Herrens hjälp, och den kommer. Också den nye diakonen ska inse att det är sant, och han fortsätter att lära sig med åren.

Ett av mina barnbarn är här i kväll på sitt första prästadömsmöte. Han ordinerades till diakon för sex dagar sedan. Han väntar sig att hans första plikt inom prästadömet han kommer att utföra är utdelandet av sakramentet nästa söndag. Min bön är att han ska se det ögonblicket i dess sanna ljus.

Han kanske tror att det verk Herren har gett honom är att ge sakramentsbrickan till människor som sitter på sakramentsmötet. Men Herrens avsikt är inte bara att människan ska ta del av brödet och vattnet. Det är att hon ska hålla ett förbund som för henne vidare längs vägen till evigt liv. Och för att det ska ske måste Herren ge en andlig upplevelse till den som diakonen räcker fram brickan till.

Jag har sett det hända en gång på ett vårdhem, när en diakon lutade sig fram för att räcka brickan till en vithårig dam. Hon tittade på brödet som om det var dyrbart. Jag har aldrig glömt hennes leende när hon tog del av det och sedan sträckte sig upp för att klappa diakonen på huvudet, och sa ganska högt: ”Åh, tack!”

Diakonen utförde helt enkelt sin prästadömsplikt. Men Herren förstärkte sedan diakonens handling. Det var uppenbart att systern mindes Frälsaren när hon uttryckte uppriktig tacksamhet för en diakons tjänande. Hon försäkrades när han delade ut sakramentet till henne att hon skulle få ha Anden hos sig. Hon var inte ensam den dagen på vårdhemmet. Inte heller var diakonen ensam i sitt enkla tjänande.

En ung lärare i aronska prästadömet kanske inte inser, när han ska undervisa en familj, att han samarbetar med Herren i dennes verk. Jag minns fortfarande det enkla vittnesbörd som en ung hemlärarkamrat gav i vårt hem. Anden bekräftade hans ord till mig och till min familj. Han kanske inte minns den dagen, men det gör jag.

Herren förstärker den unge mannens arbete igen när han kallas till präst. Den första han döper, till exempel, kan vara en ung person som han inte känner. Han kanske oroar sig för om han kommer att säga rätt ord eller utföra förrättningen på rätt sätt.

Men Herren, vars tjänare han är, förstärker hans ämbete. Personen han döper har valt att gå vidare längs vägen till evigt liv. Herren gör sin större del. Han gjorde det för mig en gång när pojken jag döpte med tårar rinnande nerför kinderna sa i mitt öra: ”Jag är ren. Jag är ren.”

När du går från ett tjänande inom prästadömet till ett annat, upplever du att Herren är engagerad i verket tillsammans med dig. Jag lärde mig det efter att ha träffat en president för ett äldstekvorum på en stavskonferens för många år sedan. På konferensen presenterades över 40 namn på män som skulle ta emot melkisedekska prästadömet.

Stavspresidenten lutade sig mot mig och viskade: ”De där männen var alla mindre aktiva, blivande äldster.” Förvånad frågade jag presidenten vilken plan han haft för att aktivera männen.

Han pekade på en ung man i bakre delen av kapellet. Han sa: ”Där är han. De flesta av de här männen har förts tillbaka tack vare honom, äldstekvorumets president.” Han satt på bakre raden, i ledig klädsel, med benen utsträckta och de slitna stövlarna korslagda framför sig.

Jag bad stavspresidenten presentera mig för honom efter mötet. När vi träffades sa jag till den unge mannen att jag förvånades över vad han hade gjort och frågade honom hur det hade gått till. Han ryckte på axlarna. Han tyckte uppenbarligen inte att han förtjänade någon ära.

Sedan sa han tyst: ”Jag känner alla inaktiva killar i stan. De flesta av dem har en pickup. Jag har en jag med. Jag tvättar min pickup där de tvättar sina. Med tiden blir de mina vänner.

Sedan väntar jag tills något går fel i deras liv. Det gör det alltid. De berättar för mig om det. Jag lyssnar och jag kritiserar inte. Sedan, när de säger: ’Något saknas i mitt liv. Det bara måste finnas något bättre än det här’, då berättar jag vad det är som saknas och var de kan hitta det. Ibland tror de mig, och när de gör det, tar jag dem med mig.”

Ni förstår varför han var blygsam. Det var för att han visste att han hade gjort sin lilla del och att Herren hade gjort resten. Det var Herren som hade vidrört de här männens hjärtan i deras bekymmer. Det var Herren som hade gett dem en känsla av att det måste finnas något bättre för dem, samt hoppet om att de kunde hitta det.

Den unge mannen som liksom du är en Herrens tjänare, litade helt enkelt på att om han gjorde sin lilla del, skulle Herren hjälpa dessa män längs stigen hem mot den lycka bara han kan ge dem. Den här mannen visste också att Herren hade kallat honom som president för ett äldstekvorum för att han skulle göra sin del.

Det kommer att finnas tillfällen i ditt tjänande när du inte får samma anmärkningsvärda eller synliga framgång som den här unge äldstekvorumets president. Det är just då du måste lita på att Herren, som visste att du skulle göra din del i verket, kallade dig genom sina bemyndigade tjänare. Förtroendet för en kallelse från Herrens tjänare var avgörande i min farfars far Henry Eyrings missionsarbete.

Han döptes den 11 mars 1855 i S:t Louis i Missouri. Erastus Snow ordinerade honom till präst kort därpå. Presidenten för S:t Louis stav, John H. Hart, kallade honom som missionär bland cherokee-indianerna den 6 oktober.¹ Han ordinerades till äldste den 11 oktober. Han red iväg mot Cherokeemissionen den 24 oktober. Han var 20 år och hade bara varit medlem i sju månader.

Om någon prästadömsbärare skulle ha anledning att känna sig okvalificerad eller oförberedd, så var det Henry Eyring. Den enda anledningen till att han hade modet att tjäna, var att han i sitt hjärta visste att Gud hade kallat honom genom sina bemyndigade tjänare. Det var källan till hans mod. Det måste vara källan till vårt mod att framhärda, vilket ämbete vi än kallas till i prästadömet.

När äldste Eyring hade tjänat i tre svåra år och efter att presidenten för missionen hade dött, blev Henry utnämnd och inröstad som missionspresident vid ett möte den 6 oktober 1858. Han blev förvånad och lika chockad som en ny diakon skulle ha blivit. Han skrev: ”Jag väntade mig inte att kallas till det ansvarsfulla ämbetet, men eftersom det var brödernas vilja accepterade jag det villigt, samtidigt som jag var medveten om min stora svaghet och brist på erfarenhet.”²

Sedan, som president Eyring, reste han till cherokee-, creek- och choctaw-indianerna år 1859. Genom hans ansträngningar lade Herren till, som Henry skrev, ”ett antal till kyrkan”. Han bildade två grenar, men noterade att ”mycket få är levande i verket”.³

Ett år senare ställdes Henry inför den bistra verkligheten att de politiska ledarna för folket han tjänade inte längre tillät att sista dagars heligas missionärer utförde sitt arbete. När han begrundade vad han borde göra mindes han att instruktionerna från hans förra missionspresident angav att Henry skulle förlänga sin mission till 1859.⁴

I oktober det året skrev Henry till president Brigham Young för att få anvisningar, men han fick inget svar på sin fråga. Henry skrev: ”Eftersom jag inte hörde något från kyrkans presidentskap åkallade jag Herren i bön och bad honom att uppenbara för mig sin avsikt och vilja beträffande om jag skulle stanna kvar längre eller resa till Sion.”

Han fortsatte: ”Följande dröm gavs mig som svar på min bön. Jag drömde att jag hade anlänt till [Salt Lake] City och att jag genast begav mig till [president Brigham] Youngs kontor, där jag fann honom. Jag sa till honom: ’[President] Young, jag har lämnat min mission, jag har kommit hit på eget bevåg, men om det var felaktigt att göra det är jag villig att återvända och slutföra min mission.’” I drömmen svarade profeten: ”Du har stannat länge nog, det är helt i sin ordning.”

Henry skrev i sin dagbok: ”Eftersom jag hade haft drömmar tidigare som bokstavligen hade uppfyllts, hade jag tro till att lita på att den här också skulle det och följaktligen började jag genast förbereda mig för att resa.”

Han anlände till Salt Lake City den 29 augusti 1860, efter att ha gått större delen av vägen. Två dagar senare gick han in på president Brigham Youngs kontor.⁵

Henry beskrev upplevelsen med de här orden: ”[Jag] besökte [president] Young, som tog emot [mig] mycket vänligt. Jag sa till honom: ’[President] Young, jag har kommit utan att vara hitkallad. Om jag har gjort fel är jag villig att återvända och slutföra min mission.’ [Brigham Young] svarade: ”Det är helt i sin ordning, vi har väntat på dig.”

Henry beskrev sin glädje med orden: ”Sålunda uppfylldes min dröm bokstavligen.”⁶

Hans glädje kom av bekräftelsen på att Herren hade arbetat med och vakat över honom. Han lärde sig något som är sant för oss alla – att Herrens tjänare är inspirerade till att veta Herrens vilja. Och Henry Eyring bekräftade något som jag också vet: att profeten, som president för prästadömet, inspireras av Gud till att vaka över och ha omsorg om Herrens tjänare och till att kalla dem.

Oavsett ditt ämbete i prästadömet kan du ibland ha känt det som att himmelske Fader inte var medveten om dig. Du kan be om att få veta hans vilja, och med en uppriktig önskan att göra vadhelst han än ber dig om, får du svar.

Din himmelske Fader låter dig veta att han känner dig, att han uppskattar ditt tjänande och att du håller på att bli värdig den hälsning från Herren som du så gärna vill höra: ”Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!”⁷

Det är min bön att varje prästadömsbärare ska sträcka sig ut i tro för att rädda varje själ som han ansvarar för. Gud lägger då sin kraft till sin tjänares ansträngningar. Människans hjärtan kommer ledas till att göra val som för dem längs evangeliets stig mot lycka och bort från sorg.

Det är också min bön att varje prästadömsbärare ska känna den kärleksfulla och uppmärksamma omsorg som visas honom, av vår himmelske Fader, Frälsaren och Guds profet, i hans ämbete i prästadömet.

Jag bär mitt särskilda vittnesbörd till er om att vi är i den uppståndne Herren Jesu Kristi tjänst. Jag vittnar om att han har kallat dig och mig till sin tjänst, väl medveten om vår förmåga och den hjälp vi behöver. Han välsignar våra ansträngningar bortom våra mest innerliga förhoppningar när vi ger vårt allt i hans tjänst. Jag vittnar om att Guds profet, som presiderar över hela prästadömet på jorden, är inspirerad av Gud.

Jag är tacksam för trofasta prästadömsbärares exempel överallt. Vår himmelske Fader och Frälsaren är tacksamma för att du gör din del. De känner dig, de vakar över dig och de älskar dig. I Jesu Kristi namn, amen