2010–2019
Sista dagars heliga ger inte upp
April 2015


Sista dagars heliga ger inte upp

När vi försöker, håller ut och hjälper andra göra detsamma, är vi sanna sista dagars heliga.

Mina kära syskon, i december 2013 sörjde världen Nelson Mandelas död. Efter 27 år i fängelse för sin roll i kampen mot apartheid blev Mandela Sydafrikas förste demokratiskt valde president. Att han förlät dem som hållit honom fängslad var enastående. Han fick hyllningar från alla håll.1 Mandela avvärjde ofta hyllningarna med orden: ”Jag är inget helgon – om du inte menar att ett helgon är en syndare som inte ger upp.”2

Konstaterandet – ”ett helgon är en syndare som inte ger upp” – borde lugna och uppmuntra kyrkans medlemmar. Även om vi kallas ”sista dagars heliga”, kan vi ibland rygga inför benämningen. Termen helig används vanligen för att beskriva den som uppnått ett upphöjt stadium av helighet eller rent av fullkomlighet. Och vi vet mycket väl att vi inte är fullkomliga.

Men vår teologi lär oss att vi kan bli mer fullkomliga genom att ständigt förlita oss på Kristi lära och utöva tro på honom genom att omvända oss, ta del av sakramentet för att förnya dopets förbund och välsignelser samt få den Helige Anden som ständig vägledare i större mått. När vi gör det blir vi mer lika Kristus och håller ut till änden, med allt som det innebär.3 Mindre formellt: Gud bryr sig mycket mer om vilka vi är och vilka vi är på väg att bli, än om vilka vi en gång var.4 Han vill att vi ska fortsätta försöka.

Komedin Som ni behagar av den engelske dramatikern William Shakespeare, berättar om en dramatisk förändring i en människas liv. En äldre bror försöker få sin yngre bror dödad. Trots att den yngre brodern vet detta räddar han sin ondskefulle bror från en säker död. När den äldre brodern märker det oförtjänta medlidandet omvänder han sig helt och för alltid och genomgår en ”förändring”. Senare närmar sig flera kvinnor den äldre brodern och frågar: ”Och var det ni, som efterstod [er broders] liv?”

Den äldre brodern svarar: ”Jag var, jag är det ej; jag blyges ej mer att säga vem jag varit, när min bättring så ljuv mig synes, se’n jag är förändrad.”5

Tack vare Guds barmhärtighet och Jesu Kristi försoning, är en sådan förändring inte bara en litterär fiktion. Genom Hesekiel sa Herren:

”Den ogudaktige skall inte komma på fall genom sin ogudaktighet, när han vänder om från sin ogudaktighet. …

Om … den ogudaktige … vänder om från sin synd och gör vad som är rätt och rättfärdigt, …

så att han … ersätter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, så att han inte gör det som är orätt, då skall han förvisso få leva och inte dö.

Man skall inte komma ihåg några av de synder han har begått. Eftersom han har gjort vad som är rätt och rättfärdigt, skall han förvisso få leva.”6

I sin barmhärtighet lovar Gud att han förlåter oss när vi omvänder oss och vänder oss bort från det orättfärdiga – till den grad att våra synder inte ens blir omnämnda. Tack vare Kristi försoning och vår omvändelse kan vi se tillbaka på våra tidigare gärningar och säga: ”Jag var, jag är det ej.” Hur orättfärdiga vi än var, kan vi säga: ”Det var sådan jag var då. Men den ogudaktige som jag var då, är jag inte i dag.”7

President Thomas S. Monson har sagt: ”En av de största gåvor Gud gett oss är glädjen att försöka igen, för inget misslyckande behöver vara slutgiltigt.”8 Även om vi medvetet och avsiktligt valt att synda eller upprepade gånger har upplevt misslyckanden och besvikelser, kan Kristi försoning hjälpa oss i samma stund som vi bestämmer oss för att inte ge upp. Och vi ska minnas att det inte är den Helige Anden som säger att vi har gått för långt och lika gärna kan ge upp.

Guds önskan är att sista dagars heliga fortsätter göra mer än att bara övervinna synden. Vare sig vi lider på grund av svåra relationer, ekonomiska utmaningar, sjukdomar eller följderna av någon annans synder, så kan Frälsarens oändliga försoning hela även – och kanske speciellt – dem som har lidit oskyldigt. Han förstår precis hur det känns att lida oskyldigt på grund av andras överträdelser. Enligt profetiorna ska Frälsaren ”förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, … [ge] huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande”.9 Vad det än är, vill Gud att sista dagars heliga, med hans hjälp, inte ska ge upp.

Liksom Gud gläder sig när vi håller ut, blir han besviken om vi inte inser att andra också försöker. Vår kära vän Thoba berättade hur hon lärt sig denna läxa av sin mor, Julia. Julia och Thoba tillhörde de första svarta omvända i Sydafrika. Efter apartheidregimens fall tilläts svarta och vita medlemmar i kyrkan att gå i kyrkan tillsammans. För många var det en ny och svår upplevelse att umgås oberoende av ras. En gång när Julia och Thoba kom till kyrkan upplevde de att de inte behandlades med vänlighet av en del vita medlemmar. När de gick därifrån klagade Thoba bittert inför sin mor. Julia lyssnade lugnt tills Thoba hade släppt fram sin frustration. Sedan sa Julia: ”Men Thoba, kyrkan är som ett stort sjukhus och vi är alla sjuka på vårt eget sätt. Vi kommer till kyrkan för att få hjälp.”

Julias kommentar speglar en värdefull insikt. Vi måste inte bara vara toleranta medan andra arbetar på sin egen sjukdom, utan vi måste också vara vänliga, tålmodiga, stödjande och förstående. Gud uppmuntrar oss att fortsätta att inte ge upp. Han förväntar sig att vi gör detsamma för andra och låter dem gå i sin egen takt. Försoningen kommer in i våra liv i ännu större mått. Vi inser då att oavsett de skillnader vi upptäckt, är vi alla i behov av samma oändliga försoning.

För några år sedan kallades en fin ung man som hette Curtis som missionär. Han var det slags missionär som alla missionspresidenter önskar sig. Han var fokuserad och arbetade hårt. Vid ett tillfälle fick han en missionärskamrat som var omogen, svår att umgås med och inte särskilt entusiastisk över arbetet.

En dag när de cyklade såg sig Curtis om och såg att hans kamrat hade stigit av cykeln och gick. Curtis uttryckte tyst sin frustation inför Gud: hur jobbigt det var att ha en kamrat som han måste släpa runt för att åstadkomma något. Lite senare fick Curtis en stark känsla. Det var som om Gud talade till honom: ”Vet du vad Curtis, jämfört med mig är ni två inte så olika.” Curtis lärde sig att han behövde ha tålamod med en ofullkomlig kamrat som ändå försökte på sitt sätt.

Min inbjudan till oss alla är att omvärdera våra liv, omvända oss och fortsätta försöka. Om vi inte försöker är vi bara sista dagars syndare. Om vi inte håller ut är vi sista dagars svikare, och om vi inte låter andra försöka är vi bara sista dagars hycklare.10 När vi försöker, håller ut och hjälper andra göra det, är vi sanna sista dagars heliga. Om vi ändrar oss ska vi finna att Gud verkligen bryr sig mycket mer om vilka vi är och vilka vi blir, än om vilka vi en gång var.11

Jag är djupt tacksam för Frälsaren, för hans oändliga försoning och för nutida profeter som uppmuntrar oss att vara sista dagars heliga, som inte ger upp.12 Jag vittnar om Frälsarens levande verklighet, i Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. Se Nelson Rolihlahla Mandela, Long Walk to Freedom (1994); ”Biography of Nelson Mandela”, nelsonmandela.org/content/page/biography; och president Barack Obamas minnestal om Nelson Mandela den 10 dec. 2013, whitehouse.gov/the-press-office/2013/12/10/remarks-president-obama-memorial-service-former-south-african-president-. Mandela fick vitt skilda utmärkelser: Nobels fredspris, Förenta staternas presidents frihetsmedalj och Sovjetunionens Leninorden.

  2. Se till exempel Nelson Mandelas tal vid Rice University Baker Institute 26 okt. 1999, bakerinstitute.org/events/1221. Han syftade troligen på det välkända uttalandet som tillskrivits Robert Louis Stevenson: ”De heliga är syndare som fortsätter försöka.” Under årens lopp har många uttryckt liknande tankar. Konfucius lär till exempel ha sagt: ”Vår främsta ära ligger inte i att aldrig falla … utan att resa oss varje gång vi faller.”

  3. Se till exempel 2 Nephi 31:2–21; 3 Nephi 11:23–31; 27:13–21; Moroni 6:6; L&F 20:77, 79; 59:8–9; Handbok 2: Kyrkans förvaltning (2010), 2.1.2.

  4. Att säga att Gud bryr sig mycket mer om vilka vi är och vilka vi är på väg att bli, än om vilka vi en gång var innebär inte att Frälsaren avfärdar konsekvenserna av en enskilds synd mot andra. Faktum är att Frälsaren bryr sig oändligt mycket om dem som lider skada, smärta och sorg på grund av andras överträdelser. Frälsaren ska ”ta på sig [sitt folks] skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet … så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:12).

  5. William Shakespeare, Som ni behagar, akt 4, scen 3, rad 134–138, översättning Carl August Hagberg.

  6. Hes. 33:12, 14–16.

  7. Det är vanligt att både imperfekt och presensform används på verben i många skriftställen som handlar om den slutliga domen. Se till exempel 2 Nephi 9:16; Mormon 9:14; L&F 58:42–43.

  8. Thomas S. Monson, ”Den inre viljan”, Nordstjärnan, juli 1987, s. 61.

  9. Jes. 61:1–3; se också Luk. 4:16–21.

  10. Hycklare som ordet används i Nya testamentet kan översättas med det latinska ordet ”simulant”. Det latinska ordet betyder ”en som spelar teater” eller en som låtsas, uppträder dramatiskt eller överdrivet” (se Matthew 6:2, fotnot a i kyrkans engelska utgåva av Bibeln). Om vi inte ger andra möjlighet att ändra sig i sin egen takt, låtsas vi bara att vi är sista dagars heliga.

  11. Se fotnot 4 ovan.

  12. Det är slående hur ofta detta budskap finns med i första presidentskapets och de tolvs predikningar. President Dieter F. Uchtdorf uttryckte detta när han sa: ”Av alla principer som profeterna har undervisat om under århundradena är det en som har betonats om och om igen, och det är det hoppfulla och värmande budskapet att man kan omvända sig, ändra kurs och återvända till lärjungeskapets sanna väg” (”Du kan göra det nu!” Liahona, nov. 2013, s. 56).