Stanna kvar på stigen

Jag bevittnade nyligen lilla Kate Elizabeths födelse. Efter att hon fötts till världen och lagts i sin mammas armar sträckte Kate ut handen och grep tag om sin mammas finger. Det var som om lilla Kate sade: ”Om jag inte släpper taget, hjälper du mig då att stanna kvar på stigen tillbaka till min himmelske Fader?”

Vid sju års ålder drabbades Joseph Smith av tyfus och fick en infektion i benet. Doktor Nathan Smith prövade ett nytt ingrepp som skulle kunna rädda det infekterade benet. Läkaren skulle utan bedövning behöva skära upp Josephs ben och ta bort benbitar ur det infekterade benet. Joseph tackade nej till konjaken som skulle lindra smärtan och vägrade bli fastbunden. Han sade: ”Jag vill att min far sitter bredvid mig på sängen och håller mig i sina armar. Då ska jag göra det som behövs.”¹

Till barn över hela världen säger vi: ”Ta min hand. Släpp inte taget. Låt oss gå tillsammans längs stigen tillbaka till vår himmelske Fader.”

Föräldrar, mor- och farföräldrar, grannar, vänner, primärledare — var och en av oss kan sträcka ut en hand till barnen. Vi kan stanna upp, gå ner på knä, se dem i ögonen och känna deras medfödda önskan att följa Frälsaren. Ta dem vid handen. Gå med dem. Det är vår möjlighet att förankra dem på trons stig.

Inget barn behöver gå stigen ensam, så länge som vi frimodigt talar med våra barn om frälsningsplanen. Om de förstår planen hjälper det dem att hålla fast vid sanningarna att de är Guds barn och att han har en plan för dem, att de levde hos honom i föruttillvaron, att de ropade av glädje av att få komma till jorden, och att med Frälsarens hjälp kan vi alla återvända till vår himmelske Faders närhet. Om de förstår planen och vilka de är behöver de inte vara rädda.

I Alma kapitel 24 står det: ”Han älskar våra själar [och] han älskar våra barn. Därför [kan] frälsningsplanen … bli tillkännagiven för oss såväl som för framtida släkten.”²

Vi börjar lära barnen om planen när vi själva håller ett stadigt tag om ledstången.

När vi håller fast vid ledstången kan vi ta dem i handen och gå på den trånga och smala stigen tillsammans. Vårt exempel förhärligas i deras ögon. De kommer att följa våra steg när de känner sig trygga med våra handlingar. Vi behöver inte vara fullkomliga — bara ärliga och uppriktiga. Barn vill känna sig som ett med oss. När en förälder säger ”Vi kan klara det! Vi kan läsa skrifterna varje dag som familj” kommer barnen att följa föräldern!

En sådan familj med fyra unga barn skriver: ”Vi bestämde oss för att börja i liten skala så att barnen skulle kunna behålla uppmärksamheten. Vårt äldsta barn kunde ännu inte läsa, men hon kunde upprepa våra ord, så vi började läsa Mormons bok, bara tre verser varje kväll. Min man och jag läste varsin vers och sedan upprepade Sydney en vers. Vi ökade till fyra verser och sedan till fem då pojkarna började upprepa sina egna verser. Ja, det var omständigt, men vi fortsatte. Vi försökte fokusera på att vara konsekventa hellre än att vara snabba. Det tog oss tre och ett halvt år att läsa ut Mormons bok. Det kändes fantastiskt när vi blev klara!”

Modern fortsätter: ”Gemensamma dagliga skriftstudier är en vana i vår familj nu. Våra barn känner sig hemma i skrifternas språk och min man och jag tar chansen att bära vittnesbörd om evangeliets sanningar. Det viktigaste av allt är att Anden är starkare i vårt hem.”

Lär du dig samma sak av den här familjens erfarenhet som jag? När vi strävar efter att hålla fast vid Guds ord kan det räcka med att bara läsa en vers i taget ur skrifterna. Det är aldrig för sent att börja. Du kan börja nu.

Världen undervisar våra barn om vi inte gör det, och barn kan i en tidig ålder lära sig allt som världen vill lära dem. Det som vi vill att de ska veta om fem år måste vara en del av våra samtal med dem idag. Undervisa dem så fort ni har möjlighet. Låt varje dilemma, varje konsekvens, varje prövning som de möter bli ett tillfälle att undervisa dem om hur de kan hålla fast vid evangeliet.

Shannon, en ung mamma, väntade sig inte att hon skulle undervisa barnen om bönens kraft när de klev in i minibussen för att åka hem, en resa på 40 minuter. Det var inte oväder när de lämnade mormors hus, men när de började köra genom den djupa dalgången förvandlades det lätta snöfallet till en snöstorm. Minibussen började halka på vägen. Snart såg man knappt någonting. De två yngsta barnen kände hur påfrestande situationen var och började gråta. Shannon sade till de äldre barnen Heidi och Thomas som var 8 respektive 6 år gamla: ”Ni måste be. Vi behöver vår himmelske Faders hjälp för att komma hem i säkerhet. Be om att vi inte kör fast och att vi inte halkar av vägen.” Hennes händer skakade när hon styrde bilen, men hon kunde höra hur de små barnen viskade sina böner i baksätet om och om igen: ”Käre himmelske Fader, hjälp oss att komma hem i säkerhet. Hjälp oss så att vi inte halkar av vägen.”

Efter en stund blev de två yngsta barnen lugnade av bönerna och slutade gråta just när de kom fram till en avspärrning som hindrade dem från att köra vidare. Försiktigt vände de och hittade ett motell där de kunde stanna över natten. Väl på motellet gick de ner på knä och tackade Gud för att de var i säkerhet. Den kvällen undervisade en mamma sina barn om att använda sig av bönens kraft.

Vilka prövningar kommer våra barn att möta? Precis som Joseph Smith kan våra barn finna modet att ”göra det som behövs”. När vi medvetet håller om dem och undervisar dem om vår himmelske Faders plan genom bön och skriftstudier kommer de att veta varifrån de kom, varför de är här, och vart de är på väg.

Förra våren tittade min make och jag på en fotbollsmatch som vår fyraårige sonson var med i. Man kunde känna spänningen på planen när spelarna sprang åt alla håll och jagade fotbollen. När matchen blåstes av visste spelarna inte vilka som vunnit och vilka som förlorat. De hade bara spelat fotboll. Deras tränare förde fram spelarna så de kunde skaka hand med motståndarlagets spelare. Sedan fick jag se något väldigt speciellt. Tränaren kallade till en segertunnel. Alla föräldrar, mor- och farföräldrar och alla åskådare som hade kommit för att se matchen ställde sig i två rader som stod mittemot varandra och formade en båge genom att hålla upp armarna. Barnen tjöt av förtjusning när de sprang igenom tunneln av hurrande åskådare. Snart anslöt sig barnen från motståndarlaget i leken och alla spelarna — vinnarna och förlorarna — tog emot de vuxnas hurrande när de sprang igenom segertunneln.

I mitt sinne såg jag en annan bild. Jag fick känslan av att jag såg barnen följa planen, den plan som vår himmelske Fader har skapat för varje enskilt barn. De sprang längs med den trånga och smala stigen under armarna på åskådarna som älskar dem och alla gladdes åt att vara kvar på stigen.

Jakob sade: ”O, hur storslagen är inte vår Guds plan!”³ Frälsaren visar vägen och erbjuder oss frälsning.⁴ Jag vittnar om att om vi håller fast vid våra barn och följer Frälsaren kommer vi alla att få återvända till vårt himmelska hem och vila tryggt i vår himmelske Faders famn. I Jesu Kristi namn, amen.